I artiklarna jag läst lyfter ministern fram psykiskt illamående och mobbning som teman som regeringen vill komma åt med sin satsning. Och även om det gjorts en hel del för antimobbningen är vi inte i mål än, vilket gör att resurserna är välkomna. Samtidigt mår allt flera barn och unga psykiskt allt sämre, en trend som måste brytas och där både personella och ekonomiska satsningar tacksamt ska tas emot.
Idag hör jag alltför ofta från både lärare och rektorer om en icke-fungerande elevvård. Jag läser in en maktlöshet där skolan får ta ett alltför stort ansvar för elevens välbefinnande då det inte finns tillräckligt med stödtjänster.
Jag har fått höra berättelser om hur elever som mått psykiskt riktigt illa inte fått plats inom ungdomspsykiatrin trots att det funnits uppenbart behov av det. Jag har hört historier om hur det inte funnits möjlighet att skicka en elev till kurator eller psykolog eftersom det inte funnits tillgång till dem eller så har de inte haft tid att ta emot eleven. Jag har hört om fall där elever varit hotfulla mot andra elever och blivit hemskickade för resten av dagen, men som återigen funnits i skolan dagen efter, utan att före det fått träffa någon annan än rektor.
Så här kan vi inte ha det i ett välfärdssamhälle där alla ska få utvecklas till samhällsdugliga vuxna och där alla som går i skolan ska kunna känna sig trygga. Vi kan heller inte ha skolan som en förvaringsplats för barn och unga som borde få vård och behandlas någon annanstans än i skolan.
Idag då arbetsbilden för rektorer och lärare blivit mer omfattande, i en tid då arbetsbelastningsfaktorer blivit allt mera uppenbara anser jag att vi måste ta hjälp av andra sektorer för att klara det viktiga uppdrag vår skola har att utbilda och ge en god framtid för våra unga.
Läraren bär ansvar för undervisning, men kan inte ensam bära hela ansvaret.
